Ensamhet

Hade en givande och bra chat med en forumvän här. Bra att få lite saker belyst ur ett annat perspektiv ibland. Har bestämt mig att jag ska läsa om Christer Nordlunds bok om Ångest, känner att det inte vore dumt att friska upp minnet där lite.

Ensamhet - det är ett ord jag har svårt med. Ibland så är jag mån om min ensamhet och försvarar den med näbbar och klor. Vill ha mitt eget utrymme och gud nåde den som inkräktar på det utan att kolla med mig först. Sen kan jag i nästa stund törsta efter gememskap som en vilsen in öknen och vilja få bekräftelse att jag duger som jag är och är omtyckt oavsett vikten.

Ett av mina problem är att jag inte ärligt kan säga att jag tycker om mig själv, har inte gjort det på mycket, mycket länge. Eller "tycka om" kanske är fel uttryck, har iaf inte kännt mig tillfreds med mig själv och det jag ser när jag tittar både i min fysiska och själsliga spegel. Och om inte jag tycker om mig själv, hur ska då någon annan kunna göra det? Där har ju vikten varit en flykt undan risken att bli sårad, eller inte ens det, det har varit en flykt undan risken att bli sårad. För då vet jag ju varför folk inte kan tycka om mig, jag är ju FET och därigenom slipper jag undra om varför jag inte duger eller varför jag inte är värd någons kärlek. Bakvänt resonemang givetvis, men tyvärr sant och så jag ser det (läs: har sett det). Det är så att tårarna kommer när jag tänker på det och min egen rädsla att våga leva och ta risker. Jobbar med det, men det är svårt. Har glömt av hur det är att våga ta risker med mina känslor, hur vågar man börja och hur övertygar man sig själv om att man faktiskt är värd att få leva fullt ut så att livet inte bara är drägligt utan så mycket som det bara kan vara?

Nackdelen med att ha stängt av sina känslor under så lång tid är ju att man inte vet när man ska reagera på ett visst sätt. Skulle någon ge mig en komplimang (eller mer) i dagsläget så blir ju den omedelbara reaktionen att "de bara försöker vara trevliga .. .de menar inget mer med det". Ibland skulle man behöva att folk hade en stor slägga, slog en i skallen och förklarade i klartext vad de vill/menar. Men då hade väl livet varit för enkelt antar jag ... och fullt av bulor och blåmärken ;)

Tur man kan skratta åt eländet .. men det blir ett skratt på gränsen till tårar. Det var väl Tomas DiLeva som sjöng något i stil med "Jag undrar om de ser, undrar om de ser, att clownen inte ler" ... och det ligger mycket i det.

Inte konstigt att man har varit ensam i större delen av sitt liv. Visst har jag och har haft kompisar, men det där att våga släppa någon inpå livet och blotta sitt inre jag det är en helt annan sak. Så är det ju med kompisar också, endast två av dem som jag känner mig riktigt nära och kan/vill prata om djupare saker med. Vet att de accepterar mig som jag är, men att de gärna ser att jag mår bra och det är ju ingen tvekan att jag gör det när jag väger mindre. Har kommit dem närmare i och med att jag skrivit rätt öppenhjärtiga brev till dem både innan och efter min operation för att förklara hur jag mår i bästa mån jag kan. De har verkligen uppskattat att jag tagit upp saken, för det är ju så att även vikten är ett minst sagt synligt problem så är det ju otroligt känsligt att prata om. Lätt att man går i försvarsbeteende där även om den andra parten enbart vill en väl och bryr sig om på ett bra sätt.

Återkommer nog med mer funderingar senare, var en del skriv i fingrarna som måste ut.

Förkyld så det knakar!

Det var som faen då! Har ju haft allergier så det räcker och blir över ett antal veckor här. Blev lite förvånad när det slog sig på halsen och jag hade så ont att jag inte kunde svälja. Sen insåg jag ju att det inte bara är allergier man blir snörvlig av ... har visst gått och blivit dunderförkyld också. Skoj nästan hela tiden! ;)

Blir nog att vara hemma och kurera sig när jag mår så här. Ögonen rinner fortfarande så jag knappt ser och så nu detta. Inte mycket nytta jag kan göra då. Får bli ett nytt försök på Fredag istället.

Ser fram emot att träffa en del andra viktop:are på lördag. Vi ska ha lite picknick då så det ska bli kul. Får fundera på vad jag ska ha med mig. Får bli massa goda frukter som melon och jordgubbar tror jag i alla fall. Samt göra någon god baguette också eller liknande.

Viktuppdatering

Var och hälsade på dietisten på sahlgrenskas överviktsenhet idag. Kändes bra att få en tid med henne för att stämma av lite. Hon tyckte att mitt normala upplägg för en dag lät väldigt bra och tyckte inte att något skulle ändras där direkt. Sen som jag sa så är det största problemet för mig att äta mina mellanmål och inte slarva med dem, speciellt om man inte blir hungrig.

Men vi var båda rörande överens om att det såg bra ut överlag och att det faktiskt får ta lite tid med att få in sina nya vanor. Bara man får i sig tillräckligt med näring så man inte mår dåligt utan har en bra grund att stå på och det tycker jag faktiskt att jag har de flesta dagar.

Hade nu iaf gått ner lite drygt 40 kilo sedan operationen och det är jag rent ut sagt jäkligt nöjd med! :D

Inte dumt när man känner att man vågar se lite positivt på framtiden. Det var ett tag sedan.

Testar bilder lite bara ...

Man vill ju veta om det ser vettigt ut med att lägga till bilder i bloggen så här kör vi!

Meh, sen ska man fixa något mer käk också. Vet faktiskt inte vad jag är sugen på. Ska ställa mig och rensa ut i min kyl/frys imorgon för där ligger en del saker jag nog kan slänga känns det som.

Sen hittade jag en intressant bostadsrätt inte så långt ifrån där jag bor nu. Rätt lugnt område verkar det som när vi körde förbi och kollade. De har BBB LAN där, vilket alltid är vackert, samt att det var balkong på lägenheten. Det är ju de sakerna jag har som krav om jag ska flytta. Det måste finnas balkong, för det är så gott att ha. Sen måste det finnas möjligheter till vettigt bredband och det finns det ju här. Om inte annat så kanske man kan flytta med sitt VDSL om det skulle bli så att man flyttar men då är ju kraven lite annorlunda. BBB Fiber hade inte varit dumt.

Oroande tankar

Så fort jag äter något och inte tycker att det är jobbigt eller tar emot lite så tänker jag direkt att "har jag ätit förmycket, funkar inte operationen på mig längre". Jag kan ju inte tänka att det kanske är för att jag har anpassat mig och äter på ett vettigt sätt och därigenom inte får några problem oftast? Nepp, så kan det ju inte vara, måste vara något jag gjort fel.

Ska iaf till dietist på överviktsenheten nu i veckan. Ska förbereda lite med ett par dagars matsedel över vad jag äter och vilka livsmedel jag väljer för att höra vad hon har att säga om det. Känns fortfarande så att hjärnan ser en helt annan hunger än vad jag har. Har man tagit stora portioner i så många år så tar det ju tid att vänja sig. Blir att slänga en del mat ännu så länge. Tur man kan frysa in saker ibland :)

Allergier

Arghhh, normalt sett så brukar de inte vara så här allvarliga, men de senaste dagarna har ögonen runnit konstant och varit igenmurade. Livet är på topp när det är dåligt väder, tragiskt men sant för då är det mindre pollen i luften normalt sett.

Nåja, midsommar avlöpte bra, god mat och trevligt med familjen. Gott att det faktiskt fungerar att äta det mesta om man tar det lite lugnt. Eller snarare att man kan smaka på det mesta utan problem. Jag äter ju helt andra mängder än tidigare, den saken är klar.

Segt att komma igång

Mår ju ok överlag, men att det ska vara SÅ svårt att komma igång med träning är otroligt frustrerande. Var ju innesittande väldigt mycket tidigare innan operationen och det sitter verkligen i fortfarande. Frustrerande när man känner att man måste ut och röra på sig och känna att man inte "kan".

Trevligt åskväder över Göteborg för ett litet tag sedan också ... jösses vad här blixtrade och hade sig.

/// Frederik

Känns skönt att man landat lite i vardagen på något sätt. Tidigare när jag mådde sämre så funkade nästan ingenting vad det gäller det sociala. Kunde inte tänka mig att gå ut och äta, gå på bio eller hälsa på kompisar utan var väldigt bunden till mitt hem (inte bara på grund av vikten).
Nu har jag ju minskat en del (ca 40 kg) men är ju fortfarande ordentligt överviktig och känner mig på vissa sätt "fetare" nu när det hänger lite än tidigare då det var fastare i hullet så att säga.
Har dock det senaste gjort saker som jag inte alls kunnat/velat göra tidigare och det känns så SKÖNT! Var och hälsade på en kompis och hans familj i helgen och allt funkade bra. Mådde bra och maten funkade ok, inte optimalt, men ok. Lite jobbigt att ha med sig mycket egna saker då de bor lite utanför närmsta samhälle och man själv inte har bil. :)

Samma med att jag varit på bio, på medeltidsdagar och andra saker som har fungerat jättebra. Har varit trött efter det, men inte så jag håller på att dö. Som när jag och kompisen var ute och gick med hans barn och jag kände att det enda som var var att jag blev varm och lite andfådd ... so what ... det blev kompisen med den lille räkan ;)
Sen att man svettas en del på sommaren och det är en ständig plåga är ju en annan sak, men det kan jag leva med.

Blev dock lite förnärmad (men inte förvånad av ngn anledning). Satt på bussen för ett par dagar sedan och då var det någon på bussen som luktade [b]ordentligt[/b] med svett. Jag svettas en del på grund av min vikt, men aldrig haft problem med att jag luktar om vi säger så. Men vem fick ett par irriterade blickar om inte den fete killen som satt där och lyssnade på sin musik i lugn och ro. Och nej, det var inte bara som jag inbillade mig. Jaja, blev som sagt inte förvånad ...

On the road

Tjohopp, då var man i Färgelanda, denna metropol bland Sveriges småstäder! Fick för mig att jag borde terrorisera min kompis Jonas lite och när det samtidigt bjöds på lite pokerturnering så var det ju svårt att låta bli tyckte jag.

Resa och ätandet gick över förväntan, man får allt bli positivt överraskad ibland också. Alltid lite spännt hur man ska klara sådana saker innan man har gett sig ut på dem. Det behövs ju inte mycket i dagsläget för att det ska strula sig med mat och det finns ju roligare saker än att bli illamående eller köra en redig dumping på bussen :)

Nåja, jag tror att dagen kommer att sluta med att jag åker ut först i vår lilla pokerturnering. Allt annat får ses som en positiv överraskning. Hur som helst så ska det bli riktigt kul, gott att man kan vara lite mer socialt aktiv utan att det frestar på för mycket.

För där känner jag faktiskt en avsevärd skillnad i dagsläget. Även om jag är osäker i min arbetsroll och har näst intill noll självförtroende där så är det ganska ok i vardagssituationer. Då jag för ett år sedan inte hade kunnat gå på restaurang, bio eller liknande så klarar jag det i dagsläget. Inte bara klarar utan tycker dessutom att det är skoj och kan njuta av det. DET känns så otroligt skönt! Det är inte bara vikten som spelar roll där även om (nästan) allt sådant blir lättare för varje kilo som försvinner, utan jag känner att jag har en stabilare grund att stå på när det gäller det psykiska också.

Nåja, Frederik in Färgelanda signing off för nu :)

Funderingar

Det är ju lätt att sitta på sin kammare och tycka att man är helt ensam och är den ende som har det som man har det som överviktig. Därför var det en befrielse för mig att hitta till viktop.se (se länklista). Det finns en styrka som inte ska underskattas i att känna att det faktiskt finns personer som förstår precis vad man går igenom, utan att man behöver förklara. För visst är det så att många av de saker som man känner och upplever är rätt svåra att förstå om man inte själv har upplevt dem. Gäller de flesta svåra situationer i livet givetvis.

Även om jag fortfarande har väldigt långt från att kunna kalla mig smal så är det konstigt hur synen på en själv förändras. När man var större så kände jag iaf till viss del att man brydde sig mindre, man hade kommit över den där gränsen då det bara var jobbigt att vara lite stor utan det kändes som vikten blev ett skydd hur bakvänt det än låter.

Läste någon artikel där de sa att man iom övervikten blev "ett neutrum" och det ligger en hel del i det för min del iaf. Man är så stor att man inte är intressant för motsatta könet (så tror man iaf) och på något konstigt sätt blir man osynlig, trots sin storlek. Det blir ju ett sätt att skydda sig från att kunna bli sårad, de som säger dumma saker om en kan man ju alltid bara bli arg på, det är ju enkelt. Självdestruktivt, javisst, men sa aldrig att man var särskilt smart.

Dessa bussar ...

Om man hade kunnat se det hela lite från ovan på morgonen just nu så hade det nog sett rätt roligt ut. Nya tidtabeller och ändrade linjedragningar ... gissa om det är ett recept för att det ska bli lite kaotiskt på väg till jobbet?!? Som en skock vilsna höns som alla kacklar fram ett förvirrat "Går den här bussen till ???". Undrar hur roligt det är att få den frågan för 500:e gången som chaufför? :)

Känner en gnagande oro inom mig, men inte den känslan jag haft tidigare om att man cirklar allt närmare ett stort, svart hål och frågan bara är när man ska trilla ner i det. Men oron för hur det ska bli med jobbet och om jag verkligen vill tillbaka till liknande arbetsuppgifter finns klart med i bilden i dagsläget. Jag har under min sjukskrivning verkligen fått känna efter vad som får mig att må bra och vad som får mig att må dåligt. Att vara den som allt vilar på, den som tar det slutgiltiga beslutet anser jag vara rent skadligt för mig, med tanke på de tendenser jag har att ställa alltför stora krav på mig själv. En del människor gillar att vara i den situationen och är bra på det, för min del jobbar jag mycket hellre i ett team och lite mer i bakgrunden. Pengar, titlar och prestige är saker som känns helt oprioriterade i dagsläget för min del. De ger inte en inre ro och trygghet som jag strävar efter.

De indikationer jag fått på hur situationen är på min gamla avdelning är ju inte direkt positiva, låter inte som så mycket förändrats i praktiken utan det löper på som det gjort innan, oavsett vad som sagts om att man arbetat med ”stressfrågan mycket”. Lätt att säga, men ändrar man inte folks attityder så blir det lätt att det stannar just vid ord och ett par snygga powerpointpresentationer ...

Abstinens

Har ju lagt ner mitt WoW-spelande och det går över förväntan. Inga direkta abstinensbesvär vilket känns skönt. Också en ganska bra indikation på att jag hade tröttnat på spelet rätt ordentligt men fortsatte spela i brist på annat.

Så mycket enklare att säga till sig själv att man inte kan göra något för att man sitter och spelar än att säga att man inte gör det för att man inte vågar. Det värsta är ju att jag är så bra på att övertyga mig själv om sådant också. Nåja, "Resten av livet"-projeket Frederik fortsätter framåt iaf. Ibland går det både framåt och bakåt, men i det läget jag är nu kan jag iaf se att det finns en väg framåt som är värd att vandra på ... det var ett tag sedan jag kände så. Snårväxt och oländig terräng kan man acceptera ibland, bara det finns en stig i alla fall!

Skön dag

Har haft min mamma på besök sedan igår och det har varit kul (för oss båda inbillar jag mig ;)). Mest haft det gott och var ute och kollade lite i affärer idag och sen tog vi oss en god lunch i form av Thaibuffé. Buffé är inte alls dum mat som viktopererad för man kan ju styra rätt bra över vad man ville ha och kombinera lite hur man vill. Sen efter det fick jag mig för att bjuda på en god smoothie - härligt och läskande!

Vi var båda lite trötta efter allt traskande idag, vi var väl ute i gott och väl tre timmar och gick, så det blev lite middagsvila och så. Hon vart allt lite imponerad över att jag putsat fönstrena .. inget mot vad jag blev.

Hade som sagt möte med min läkare igår och det var ett bra möte eftersom jag fick kollat mina värden. Det enda som inte var bra var mitt järnvärde som var lite lågt. Så där får jag komplettera med tablett eller annat. I övrigt var det mer att jag fick bekräftat lite frågor jag hade, visserligen bra, men inte så givande egentligen.

Fick bokat en tid med deras dietist och det kändes bra, ska föra lite matdagbok framåt innan jag träffar henne så jag har något att utgå ifrån och som hon kan kommentera. Sen är det vem man ska tro på, som min doktor sa så vill han ju helst att man helt undviker godis och liknande, och jag håller med, där kan jag skärpa mig. Men samtidigt så vet jag ju att ibland måste jag få unna mig något sådant (äter ju inte så jag mår dåligt) för det tycker jag ingår i ett normalt vardagsbeteende.

Tror nog mer på mina vänner på viktop.se som själva lever i situationen med att vara viktopad än någon som inte själv vet vad det innebär, sen får de ha hur bra teoretiskt kunnande de bara vill. Men jo, på slarvfronten kan jag bättra mig. Mest det att jag inte äter tillräckligt ofta, och det är ju bara att jobba vidare med.

Gör nog en nytt inlägg med lite andra tankar i så detta inte blir så långt :)

Allergier

Vad skönt det skulle vara om ens allergier kunde bestämma sig för om de ska bryta ut i år eller inte. Har väldigt varierande känning från den från år till år. Men med tanke på de nysningar, kliande i näsan och rödsprängda ögon man har så är det väl snart dags igen. Man ser ju något bakfull ut med de röda ögonen ... helt klart :)

Ganska produktivt

Jodå, blev faktiskt en del gjort till slut ändå idag. Putsat fönster, dammat och städat större delen av lägenheten, diskat, slängt skräp och sånt. Angenämt förvånad tror jag bäst beskriver det hela.

Skumt med hur jag reagerar på mat ibland. Gick större delen av dagen och funderade på att jag inte tyckte det tog emot direkt när jag åt. Sen hade jag sovit ett tag och tog mig en liten matbit och då tog det emot direkt. Det är väl det att jag har lärt mig rätt bra hur jag ska tugga så jag inte tänker på det, men där brast jag lite i min rutin och då var det nära att jag var tvungen att gå upp och kräkas.

Jag blir dock lite orolig ibland, massa nojor angående om man äter för mycket eller för lite, om de gånger jag ätit godis gör att jag minskar dumpingseffekten av operationen. Känns dock som att det är just nojor men det är så lätt för mig att känna att detta inte fungerar och att jag kommer att misslyckas med detta också. Det värsta med den känslan är att jag är så rädd för att göra mina föräldrar (och andra) besvikna ... att man inte kan släppa det där förbannade behovet av att vara duktig.

Ska faktiskt börja läsa lite i Christer Nordlunds bok 'Om Ångest' igen, känns som jag behöver fräscha upp ett par av de saker han tar upp i sin bok. Lättläst och bra bok och ett jäkla bra stöd för mig i mitt arbete med mig själv. Både han och boken.

Knockout

Haha, matchen mellan mig och fönstren blev en förkrossande seger till mig! 4-0 utan halvtidsvila ens! Riktigt nöjd med mig själv! Så nöjd att jag fortsatte städa till och med. Som jag sa till en av mina chattkompisar så är det nästan så att man blir orolig. Hon tyckte dock att det var ett gott tecken, men helt övertygad är jag väl inte ;)

Nåja, vidare in i matchen ... det där skrivbordet fullkomligt ber om stryk!

Motivation

Ahhh, sjukt vad lite skönt solsken kan göra. En helt annan motivation än vad jag hade igår. Så det står roliga saker på schemat idag. Slänga tomflaskor och skräp och annat kul! Det är så man hoppar jämfota av glädje eller hur? Men det behöver göras och är ett bra sätt att få igång mig lite mer än att bara sitta här vid datorn hela tiden. Känns att jag har lite abstinens från att spela WoW faktiskt, men det får jag stå ut med. Sitter vid datorn tillräckligt mycket som det är ändå!

Man kanske skulle chocka sig själv och föräldrarna med att tvätta fönstren? Skulle vara kul att inte behöva höra några kommentarer om hur det ser ut. Även saker sagda i all välmening kan ta styggt ibland och det man får höra tillräckligt ofta tar man som sanning till slut. Om inte annat så blir det ett sätt att visa att man inte alltid är "så jävla duktig". Ja, om man förstod sig på hur man resonerade ibland så hade det varit intressant.

Dags att sätta igång ...

Läkarbesök på onsdag

Dags att träffa min läkare på överviktsenheten igen på onsdag. Ska bli gott att få svar på om alla mina blodvärden är som de ska. Alltid trevligt om man kan utesluta några orsaker till att man kan känna sig lite hängig och nere. Sen får man ju ha respekt för att det inte är några små förändringar som sker i ens kropp nu efter operationen. Har ju gått ned ca 40 kilo på lite drygt 7 månader, slutat ha konstant ont i rygg och knän samt börjat arbeta 25% efter flera års sjukskrivning. Det är ganska stora förändringar när man tänker efter, så visst händer det saker.

Ska iaf diskutera bukplastik med min läkare. Med tanke på den degen man har så är det ju ingen tvekan om att det kommer att behövas. Frågan är bara om man gör ett sådant ingrepp i flera steg med tanke på min stora övervikt eller om man verkligen väntar tills jag har nått någon form av målvikt. En annan sak jag verkligen skulle vilja få kollat upp är vad jag bör ha som realistisk målvikt med tanke på kroppsbyggnad, längd etc. BMI är ju ett bra överslagsmått men där finns ju onekligen utrymme för en hel del variation. Har väl som de flesta överviktiga fått höra att "man har kraftig benstomme" när man har växt upp, men har ju aldrig fått det bekräftat. Det påverkar ju onekligen ens förutsättningar, och de på överviktsenheten om några borde ju kunna redogöra för detta tycker man.

Kan uppskatta att alla i viss mån har saker som man inte är nöjd med med sitt utseende, men med övervikt och nu mer och mer överskottshud så är det ju ingen fröjd att tänka sig att börja styrketräna igen. Samtidigt så känner jag ju att jag måste göra detta för att jag ska må så bra som möjligt. Iaf börja mer aktivt med promenader och cykling för att komma ut mer och bryta mitt mönster med att sitta inne för mycket. Som ett steg i detta har jag slutat spela World of Warcraft, iaf en mindre ursäkt att sitta klistrad framför datorn när det finns så mycket annat jag både kan och vill ta itu med.

Gamla vanor

Tja, jag äter ju inte godis som innan operationen, men visst äter jag godis. Tyvärr mer av vana än på grund av att jag verkligen vill ha det. Men det är ingen som har påstått att det går helt av sig själv att gå ner i vikt även om man har genomfört en GBP operation. Men jag kan acceptera att precis som att kroppen måste få perioder då den återhämtar sig och stabiliserar sig efter en viktnedgång innan den kan ta itu med nästa så får man inte glömma att hjärnan behöver det minst lika mycket.

Har väl till viss del "landat i min operation" nu och det börjar bli lite vardag över det hela. Den första euforin av att gå ner i vikt har försvunnit och man glömmer snabbt vilket totalt helvete man hade innan operationen med ständig värk i rygg och knän så fort jag försökte göra minsta lilla. Gav mig iaf ut och cyklade en smula idag och det är bara att inse att allt är bättre än inget. Små steg som leder till större och större prestationer.

De skyddsvallar och hårda skal man har byggt upp omkring sig har haft tid att sätta sig ordentligt och det är nog bara genom att ständigt nöta på dem som jag kan ta mig genom dem. Känns bra att jag beslutade att fortsätta gå hos min psykolog för det kommer jag att behöva under resans gång, den saken är det iaf inget tvivel om!

Eddie Izzard

Ja jösses vilken tur det är att man kan ta till skrattet även när livet känns lite upp och ner! Mr Izzard är min favoritkomiker alla kategorier och är väldigt glad att jag tog mig iväg (alldeles själv!) och såg på honom när han var här i Sverige senast. Var ren tur att jag fick tag på biljetter och då får man ju passa på när tillfälle ges!

Fantastiskt vilken förlösande effekt både skratt och gråt har på en! Känner att jag har svårare att verkligen släppa fram mina känslor i och med min depression. Kanske för att jag är rädd för att ännu en gång hamna i det mörker jag befunnit mig i innan min operation. Men ser jag på en sorglig eller känslosam film som jag lever mig in i så ger det mig möjlighet att faktiskt lätta på locket en aning och släppa fram både min sorg och min ilska.

Som sagt så är ju just behovet av kontroll en stor sak jag måste jobba med, att faktiskt våga att inte vara i kontroll hela tiden och att finna andra vägar att våga släppa kontrollen och döva mina känslor än att stoppa i mig massa mat. Operationen har ju gett mig förutsättningarna rent fysiskt, men det stora arbetet sitter i skallen och den är väldigt tjock och ogenomtränglig ibland.

Wow, var en del saker jag ville få ur mig så det blir en del skrivet så här i början på bloggen känner jag. Känns bra att ha den som en ventil för mig själv. Sen om någon annan ser det hela, tja de får ta den för vad den är. Säger inte att det är rätt, men det är vad jag känner för stunden.

Kattankar

Var inne på en bekants sida och tittade på Maine Coon-katter som jag följt lite sedan de föddes. De är så ståtliga och fina att det gör ont i hjärtat. Saknar min gamla katt Missan som vi hade i min familj när jag växte upp. Det är något visst med den självständighet och villkorslösa kärlek man får när man har en katt. Samtidigt så är det så lätt att ge kärlek, lite fegt på det sättet att man inte riskerar något, men man tager vad man haver som sagt.

Så många härliga (och en del sorgliga) minnen man har från sina husdjur helt klart! Även om det är massa år sedan man hade dem så finns de kvar med en. Fina minnen kan lätta upp en svår dag, och de sorgliga minnena kan hjälpa fram de tårar man behöver fälla.

Förbannade jämförande ...

Det är så lätt att jämföra sig själv med andra, man gör det hela tiden mer eller mindre omedvetet. Känner igen beteendet hos mig själv nu efter min GBP eftersom det är så lätt för mig att jämföra mig med andra som är opererade samtidigt som mig och känna att "- Herregud, hur kommer det sig att han/hon har gått ner mer än mig, vad gör jag för fel ...". Att det ska vara så svårt att inse att man är olika som personer och att släppa sitt gamla "bantartänkande"?

Även om viktop.se och de personer jag träffat där varit ett otroligt stöd för mig så måste jag erkänna att jag verkligen sållar mer och mer vad jag läser där. Jag mår inte bra av att jämföra mig själv med andra, för det ger mig så många ursäkter att hitta fel och brister på mig själv och anledningar till att jag inte duger. Ska dock posta i matdagboken där för att få stöd med den biten för den kan onekligen förbättras. Faller så lätt tillbaka i mitt gamla beteende med att äta för lite och det måste jag jobba med för att må så bra som jag kan, som jag förtjänar.

Att vara ärlig

Varför ska det vara så svårt att vara ärlig, allra helst mot sig själv? Det är så lätt att hävda att man mår bra och att allt flyter på som det ska medan man egentligen känner sig helt vilsen och tycker att det mesta känns meningslöst. Ska jag jämföra hur jag mår nu med hur jag mådde när jag sjukskrev mig för 3 år sedan lite drygt så är det ju en otrolig skillnad, det kan jag inte förneka, men osäkerheten och tvivlen på mig själv finns kvar där. De kanske inte är lika starka och jag kan bearbeta dem bättre när de väl slår till, men det är ingen tvekan om att de finns där och lurar i bakgrunden.

Har alltid haft svårt för att öppna mig, att erkänna hur jag känner innerst inne, i den privata del som är jag, mitt riktiga jag. Den delen är det inte många som får se, för om jag visar den, så kanske de inte tycker om mig? Kan jag verkligen begära att någon ska göra det när inte ens jag själv gör det? Har så lätt för att sitta och gräma mig över förlorade chanser och saker man önskar att man gjort annorlunda, ibland måste man väl få ha sådana tankar också antar jag, men det gäller ju att man försöker lära sig också hur svårt det nu än kan kännas.

Just den rädslan att inte duga, att inte vara bra är ett av mina tyngsta problem. Är så förbannat rädd för att bli övergiven att jag hellre stänger mig inne i mig själv, för då riskerar jag ju inte något, eller hur? Men det är när jag inser vilken fattig tillvaro det leder till som jag blir ledsen och känner hur tårarna kommer. Eller snarare önskar att de kunde komma, för det är svårt att slå på sina känslor och bejaka dem när man väl har stängt dem inne så länge som jag har.

Samtidigt så kan jag ibland när jag läser på forum om de upplevelser folk har varit med om känna "- Vad katten har jag att klaga på?". Jag har haft två underbara föräldrar som gett mig kärlek och ömhet, var och en på sitt sätt. Har jag då rätt att känna som jag gör, att må så dåligt som jag har gjort och att ha de problemen som jag har? Det svaret jag har kommit fram till är ett (mer och mer) tveklöst JA!. Det är inte alltid lätt att tillåta sig själv att vara ledsen, arg eller ens glad men måste våga att släppa på mina skyddsvallar lite. Där hoppas jag att den här dialogen med mig själv kan vara till hjälp!

Att blogga eller inte blogga ...

Ja, frågan är om man ska hoppa på den här trenden och vad man i så fall ska göra åt den. Det som känns mest relevant är att ha den som en ventil för mig själv för att kunna gå tillbaka och se hur jag mådde och tänkte på ett visst datum.

Vet ju med mig att det enda som funkar i de här sammanhangen för min egen del är brutal ärlighet, men det är inte alltid så kul att se det som tittar tillbaka på en när man tittar in i sig själv. Ja jösses, där finns mycket jobb ... att lära sig att tycka om sig själv. Ett livslångs projekt ... som för de flesta andra.

Återkommer i frågan och med mer saker framöver