Känner en gnagande oro inom mig, men inte den känslan jag haft tidigare om att man cirklar allt närmare ett stort, svart hål och frågan bara är när man ska trilla ner i det. Men oron för hur det ska bli med jobbet och om jag verkligen vill tillbaka till liknande arbetsuppgifter finns klart med i bilden i dagsläget. Jag har under min sjukskrivning verkligen fått känna efter vad som får mig att må bra och vad som får mig att må dåligt. Att vara den som allt vilar på, den som tar det slutgiltiga beslutet anser jag vara rent skadligt för mig, med tanke på de tendenser jag har att ställa alltför stora krav på mig själv. En del människor gillar att vara i den situationen och är bra på det, för min del jobbar jag mycket hellre i ett team och lite mer i bakgrunden. Pengar, titlar och prestige är saker som känns helt oprioriterade i dagsläget för min del. De ger inte en inre ro och trygghet som jag strävar efter.

De indikationer jag fått på hur situationen är på min gamla avdelning är ju inte direkt positiva, låter inte som så mycket förändrats i praktiken utan det löper på som det gjort innan, oavsett vad som sagts om att man arbetat med ”stressfrågan mycket”. Lätt att säga, men ändrar man inte folks attityder så blir det lätt att det stannar just vid ord och ett par snygga powerpointpresentationer ...