Ensamhet

Hade en givande och bra chat med en forumvän här. Bra att få lite saker belyst ur ett annat perspektiv ibland. Har bestämt mig att jag ska läsa om Christer Nordlunds bok om Ångest, känner att det inte vore dumt att friska upp minnet där lite.

Ensamhet - det är ett ord jag har svårt med. Ibland så är jag mån om min ensamhet och försvarar den med näbbar och klor. Vill ha mitt eget utrymme och gud nåde den som inkräktar på det utan att kolla med mig först. Sen kan jag i nästa stund törsta efter gememskap som en vilsen in öknen och vilja få bekräftelse att jag duger som jag är och är omtyckt oavsett vikten.

Ett av mina problem är att jag inte ärligt kan säga att jag tycker om mig själv, har inte gjort det på mycket, mycket länge. Eller "tycka om" kanske är fel uttryck, har iaf inte kännt mig tillfreds med mig själv och det jag ser när jag tittar både i min fysiska och själsliga spegel. Och om inte jag tycker om mig själv, hur ska då någon annan kunna göra det? Där har ju vikten varit en flykt undan risken att bli sårad, eller inte ens det, det har varit en flykt undan risken att bli sårad. För då vet jag ju varför folk inte kan tycka om mig, jag är ju FET och därigenom slipper jag undra om varför jag inte duger eller varför jag inte är värd någons kärlek. Bakvänt resonemang givetvis, men tyvärr sant och så jag ser det (läs: har sett det). Det är så att tårarna kommer när jag tänker på det och min egen rädsla att våga leva och ta risker. Jobbar med det, men det är svårt. Har glömt av hur det är att våga ta risker med mina känslor, hur vågar man börja och hur övertygar man sig själv om att man faktiskt är värd att få leva fullt ut så att livet inte bara är drägligt utan så mycket som det bara kan vara?

Nackdelen med att ha stängt av sina känslor under så lång tid är ju att man inte vet när man ska reagera på ett visst sätt. Skulle någon ge mig en komplimang (eller mer) i dagsläget så blir ju den omedelbara reaktionen att "de bara försöker vara trevliga .. .de menar inget mer med det". Ibland skulle man behöva att folk hade en stor slägga, slog en i skallen och förklarade i klartext vad de vill/menar. Men då hade väl livet varit för enkelt antar jag ... och fullt av bulor och blåmärken ;)

Tur man kan skratta åt eländet .. men det blir ett skratt på gränsen till tårar. Det var väl Tomas DiLeva som sjöng något i stil med "Jag undrar om de ser, undrar om de ser, att clownen inte ler" ... och det ligger mycket i det.

Inte konstigt att man har varit ensam i större delen av sitt liv. Visst har jag och har haft kompisar, men det där att våga släppa någon inpå livet och blotta sitt inre jag det är en helt annan sak. Så är det ju med kompisar också, endast två av dem som jag känner mig riktigt nära och kan/vill prata om djupare saker med. Vet att de accepterar mig som jag är, men att de gärna ser att jag mår bra och det är ju ingen tvekan att jag gör det när jag väger mindre. Har kommit dem närmare i och med att jag skrivit rätt öppenhjärtiga brev till dem både innan och efter min operation för att förklara hur jag mår i bästa mån jag kan. De har verkligen uppskattat att jag tagit upp saken, för det är ju så att även vikten är ett minst sagt synligt problem så är det ju otroligt känsligt att prata om. Lätt att man går i försvarsbeteende där även om den andra parten enbart vill en väl och bryr sig om på ett bra sätt.

Återkommer nog med mer funderingar senare, var en del skriv i fingrarna som måste ut.