Funderingar

Det är ju lätt att sitta på sin kammare och tycka att man är helt ensam och är den ende som har det som man har det som överviktig. Därför var det en befrielse för mig att hitta till viktop.se (se länklista). Det finns en styrka som inte ska underskattas i att känna att det faktiskt finns personer som förstår precis vad man går igenom, utan att man behöver förklara. För visst är det så att många av de saker som man känner och upplever är rätt svåra att förstå om man inte själv har upplevt dem. Gäller de flesta svåra situationer i livet givetvis.

Även om jag fortfarande har väldigt långt från att kunna kalla mig smal så är det konstigt hur synen på en själv förändras. När man var större så kände jag iaf till viss del att man brydde sig mindre, man hade kommit över den där gränsen då det bara var jobbigt att vara lite stor utan det kändes som vikten blev ett skydd hur bakvänt det än låter.

Läste någon artikel där de sa att man iom övervikten blev "ett neutrum" och det ligger en hel del i det för min del iaf. Man är så stor att man inte är intressant för motsatta könet (så tror man iaf) och på något konstigt sätt blir man osynlig, trots sin storlek. Det blir ju ett sätt att skydda sig från att kunna bli sårad, de som säger dumma saker om en kan man ju alltid bara bli arg på, det är ju enkelt. Självdestruktivt, javisst, men sa aldrig att man var särskilt smart.