Skickar en tanke ...

åt vännen Annelie som om allt gått rätt ska opereras nu på morgonen!!! *håller tummar och tår* !!! Vi höres snart!!!

I övrigt blir det ut till föräldrarna direkt efter jobbet, ska med min mamma till Alingsås imorgon och nog passa på att julshoppa lite när man ändå är där. Nog tillbaka i Göteborg på fredag eller något :)

Lite bild uppdatering på min lilla sötnos Hedvig. Arghhh, vill att det ska vara i februari NU! :)

Alldeles för söt!

Men hon kan vara bestämd också! Det bådar gott detta :)

Fixa käket NU!

En vecka till

... jodå, en vecka till med 20 timmar i arbetstid och sen ska det utvärderas på officiellt möte och sånt som sagt. För min egen del så känner jag att det enda som egentligen kommer att fungera för min del är att jag går upp på 20 timmars arbete och sen stabiliserar mig på den nivån ett tag. Är självklart tröttare efter jobbet nu, men känns ändå bra. En liten omställning bara att inte ha så mycket energi när jag kommer hem, får inse att jag ett tag kanske får fokusera mig mer på att stabilisera mig på jobbet.

Men sen är ju de övriga sakerna i livet så viktiga för att det är så jag får till guldkanten i tillvaron. Men där blir min uppgift till mig själv att se framsteg även i de små sakerna. Det måste inte vara stora steg hela tiden, bara majoriteten av dem leder framåt.

Frustrationen kommer mer än vad jag räknat med nu när jag faktiskt börjar må bättre. Det är på samma sätt som med att gå ner i vikt på ett sätt. Ju närmare man kommer ett 'normalläge', desto svårare är det att göra lika stora framsteg som tidigare. Så det är nog nyttigt att ändra sitt fokus även där.

Bara att jämföra med för ett år sedan ungeför då jag knappt kunde gå utanför dörren utan att bli ett totalt nervvrak och dessutom hade konstant ont i kroppen. Sätter jag det i förhållande till hur jag mår nu så blir det lite enklare att acceptera att jag kanske inte gör lika stora förbättringar som tidigare. Kanske just på grund av den anledningen att det inte behövs i lika många situationer.

Det är också enklare på ett sätt att tackla saker med sig själv som jag inte känner igen som "mig", dvs den biten som kommer sig av min depression och ångest. Det är när man kommer till bitarna som jag levt med i nästan hela mitt liv som den svåra förändringen kommer. Nåja, små steg gäller även där.

Tack för kommentarer från samtliga, även om det blir via e-mail eller telefon ibland. Ni ska iaf veta att det uppskattas, även om jag inte alltid är bra på att visa det.

Väntar på nya bilder ... njut av denna så länge

Funderingar till Musik ...

It's easier to run
Replacing this pain with something numb
It's so much easier to go
Than face all this pain here all alone
--- Linkin Park

Dags att ännu en gång ta lite hjälp av grabbarna i Linkin Park för att belysa lite av mina tankar just nu. Den ovanstående strofen beskriver lite av den känslan jag har just nu. Det gör verkligen ONT i själen att gräva och skärskåda hur jag mår och hur jag kan komma bort från det. Speciellt då jag ofta har en tendens att vilja att sånt här ska gå snabbt fram. Det jag har kommit fram till (tack för "bollplankandet" Annelie) är att jag måste jobba på att hitta de små delmålen i min vardag. Det är ett jobbigt beteende att ändra, för jag har så svårt att se framgångar i det lilla, det vardagliga. Det är först när jag verkligen tänker efter som jag inser vilka enorma förändringar det har varit i mitt liv om jag ser tillbaka lite över ett år i tiden.

Förändring måste också få ta sin tid och att "stå att stampa" behöver ju inte betyda ett nederlag, det kan också vara en välbehövlig andhämtningspaus.

Flyktbeteendet har väl egentligen varit som en röd tråd genom mitt liv även om det varit olika starkt i perioder. Det faktum att jag till slut gick i väggen kan man ju se som att jag inte ORKADE springa längre. Kanske för att jag insåg att om jag inte stannade upp nu, när jag ändå hade lite krafter kvar, så skulle jag aldrig stanna.

Även om jag vet att jag inte är ensam utan har människor runt omkring mig, som verkligen bryr sig om mig och älskar mig för den jag är, så känner jag mig oftast ensam när sådana här tankar kommer över mig. Den krassa verkligheten är ju att vi till slut ÄR ensamma. Det är bara jag som kan komma till rätta med hur jag känner, det spelar ingen roll vad någon annan säger. Ord och tankar kan givetvis vara ett otroligt skönt och bra stöd, men till syvende och sist är det jag själv som bär ansvaret för mitt liv. En alldeles för vuxen och skrämmande tanke i vissa lägen.

I will never know
Myself until I do this on my own
And I will never feel
Anything else, until my wounds are healed
I will never be anything
till I break away from me
I will break away
I'll find myself today
--- Linkin Park

Inte bra att lyssna på sån här musik på jobbet för när det verkligen träffar i hjärtat och jag känner igen mig och hur jag känner, så är det ibland svårt att hålla tillbaka tårarna.

Men även om jag har varit låg ett tag så visst ser jag ljusningar här och var och överlag ser jag hoppfullt på framtiden. Tror som sagt att en liten Hedvig kan göra nytta för mig så att jag inte bara har mig själv att fokusera på.

... ska fundera vidare på detta, men försöka vara mer i nuet och inte bara se framåt. :)

Jahupps

... another day in the life of ... :)

Fick släpat mig iväg till jobbet imorse, men det var SEGT! Fick gjort en del på jobbet och även pratat lite med min företagsläkare (som är psykatier i grunden) över telefon. Mest för att stämma av så att vi är lite överens inför det rehabmötet som ska bli av i början av december. Mitt mående är ju inte hur stabilt som helst alla dagar, men som jag ser det kommer jag att må *ännu* sämre av att bara jobba 25% under en längre tid. Så hon kommer att stödja mig i om jag anser att jag har 50%-ig arbetsförmåga.

Sen ska vi ta ett litet personligt möte också för att diskutera mer hur jag mår och hur hon kan stödja mig i det hela. Varken hon eller jag är väl någon större vän av SSRI-preparat om de inte behövs, men vi ska iaf ta upp det till diskussion om det kan hjälpa mig en kortare period.

Men saker som stärker mig är bland annat att när jag var på bio i lördags och det var packat med folk på bion, så kände jag inte en tillstymmelse till stressreaktion utan det var bara kul att vara på bio och såg fram emot det fullt ut. DET hade jag inte gjort för ett tag sedan, den saken är klar. Sen har jag ju problem ibland att ta mig iväg, att komma igång och ibland så "låser det sig" även om jag försöker resonera med mig själv. Så där får vi ta en seriös diskussion om hur vi bäst tror att jag kan gå vidare.

Snart Harry Potter

Jahupps, då var det lördag och snart ska jag och henke släpa oss till bion för att se den fjärde Harry Potter filmen. Har fått hyfsade recensioner och har man nu läst samtliga böcker så vore det väl faen om man inte ser filmerna också. Perfekt med lite verklighetsflykt så här på en lördag. :)

För övrigt hade det varit gott med en fluffig liten katt här som hade värmt mig lite .. . så tråkigt med pälstofflor för de bråkar ju inte alls med en :)

... Hupps, har just kommit hem från bion och HP 4 får absolut en 4:a i betyg (av 5 så klart). Bra filmatisering, mörk och mer skrämmande som 3:an också var men sådana är ju böckerna också. Mycket detaljer som saknas, men känns ändå som ett bra beslut att hålla det till en film och inte dela upp det i två delar som det var tal om i början. Filmen klockar in på lite knappt 2.40 och det är ganska exakt vad jag klarar av utan paus. Avsaknaden av träsmak är ännu ett tecken på att filmen faktiskt var bra. Klart sevärd på bio och det är ju högt betyg när det kommer från mig. Sen höll jag på att nita puckona som satt bredvid för de hade en tendens att prata högt. Det kan jag acceptera om det är yngre som kanske måste få en del förklarat men detta var puckade 15-åringar. Oh well, tur att man har bra filter man kan koppla på sin hörsel när man behöver det.

Bläh!

Ok, idag är ingen vidare dag. Det psykiska måendet är helt ok, men mår illa idag. Har svårt att svälja mina tabletter (antibiotika) och har haft svårt att behålla frukosten här. Ok, det är inte så att jag dör på kuppen, men är det något jag verkligen hatar så är det att vara runt människor när jag mår dåligt eller är dålig i magen. Så det fick bli en hemma dag idag.

I övrigt vill jag att det ska bli februari så jag kan få hit min lilla nuffse-snuffsa! :)

Snart ska jag in till Göteborg och träffa mormor (människa ;)) och pappa (katt) till min lilla pälsboll Hedvig. Hon hade vägarna förbi så vi ska passa på att få skrivit tingningsavtal så det är säkert att Heddan är min! :)

Kul att få träffa Susanna också eftersom jag pratat en hel del med henne över nätet och speciellt nu när jag ska bli med katt från henne också.

Så en liten fika i det vinterkalla Göteborg står på agendan för resten av dagen. Annars har jag varit ute och flängt lite allmänt idag, sånt får man göra ibland också.

Börjar bli dags att fixa lite julklappar känner jag så har börjat spana lite. Senast jag och morsan var ute och handlade så såg jag en del coola inredningsgrejer ... men det är dumt när man måste ge bort sakerna. Lite jobbigt att *bara* köpa presenter till sig själv. Folk är så känsliga :)

Som väntat

... så var jag otroligt seg när jag skulle ta mig iväg idag. Det var många små djävlar som satt på axelarna och talade om för mig att jag var trött, mådde dåligt, borde stanna hemma och allt sånt. Ett steg framåt är att jag är något bättre på att ignorera dem i dagsläget, inte alltid, men oftast. Så jag tog mig iväg och smygbloggar lite från jobbet här på lunchen. Det får de stå ut med!

Visste ju som sagt att detta skulle komma så jag var väl rätt bra förberedd på att styra tankarna rätt där på morgonen. Funkar att prata högt med sig själv ibland. :)

Nåja, ska bli skönt när den här dagen är över för jag behöver hem och sova en aning (och städa ;)). Imorgon är det lite shopping på stan med mamsen min som gäller, inget bestämt som ska köpas förutom små paket till min yngsta brorsdotter som hon kan få i sin julkalender. Sen ska här knepas och knåpas ... tur man älskar sånt ;-)

Kanske blir någon god (och lååååång) lunch på stan också, Bamboo hade inte suttit fel.

Röntgen och annat

Har varit lite dåligt med uppdateringar i bloggen det senaste av olika anledningar. Har inte mått sådär 100% och då har inte lusten att skriva funnits på plats.

Var i alla fall iväg till läkaren med mina ömmande och svullna vader idag igen och han skickade mig vidare till akuten på Östra Sjukhuset för att vi skulle kunna utesluta att det var en DVT i benet. 5 timmar senare så hade vi uteslutet det och det kändes faktiskt väldigt skönt! Även om jag försökt att inte tänka så mycket på det så har det givetvis legat och malt i tankarna så jag oroat mig. Antagligen mer än vad jag har velat erkänna (som vanligt). Nu fick jag en ny kur med Kåvepenin som jag ska roa mig med i ett par veckor och det är ju alltid festligt.

Kan bara säga att kontrastvätska insprutat i foten var inget jag njöt av även om det inte var så farligt som jag trodde att det skulle vara. Är ju lätt hispig när det gäller nålar, men det har faktiskt lagt sig rätt ordentligt sedan operationen. Övning ger färdighet säger de som vet och det funkar ju även här. Har jag inte avlidit ännu av att ta blodprov så dör jag nog inte av nästa heller. :)

Maten och måendet är fortfarande lite si och så med och det kombinerat med andra saker har gjort att jag mått rätt lågt mentalt ett tag nu. Nu när jag fått lite mer svar på detta problemet så kanske jag känner mig redo för att ta tag i resten också. Det är i alla fall planen.

Får se hur aktiv jag orkar vara i bloggen det närmaste, nu känns det som om fokus ligger på att utvärdera arbetsförmåga och bli friskare och då kanske bloggen får ligga i träda ett litet tag. Den som (över)lever får se :)