Grrrr ...

Hittade den här bilden som jag tycker illustrerar rätt bra hur irriterad jag kan känna mig på mig själv ibland. Just nu är dock den mesta frustrationen riktad mot min ena dator (jo, erkänner mig skyldig, har 3 st) som vägrar att samarbeta. Här behöver man inte skaffa sig barn för att ha bångstyriga "familjemedlemmar" inte!

Det är ett skumt motsatsförhållande det här med att skriva blogg. Dels så tvekar jag hur mycket jag vill "blotta mig" genom att skriva på nätet, men samtidigt så har jag ett behov av att vara öppen och känna att jag kan berätta vad jag känner och även ibland diskutera detta med människor som jag känner förstår. Det är inte för att fiska efter kommentarer eller medlidande, vilket jag kan känna att folk kanske tror när jag skriver på forumet, utan det är djupare än så. Att få den typen av bekräftelse kan visserligen vara trevligt för stunden, men är oftast innehållslös och tjänar endast till att stilla ens egen fåfänga. Ser detta som ett led i mitt arbete med mig själv, att våga öppna mig en aning, om än på detta sätt. Att känna att det finns de som sett mig mer sårbar, okonstlad och ändå kan säga att "du är ok". För mig är det viktigt, det hjälper mig på vägen och skänker ljus i mörkret och för det tackar jag er innerligt.