Tankar

Tankar ...

Som jag sa till en av mina forumvänner häromdagen (hej Annelie ;)) så har jag en alldeles för stor tendens att hålla saker och ting inom mig. Detta är något som följt mig genom hela mitt liv (så länge jag kan minnas) hand i hand med mitt dåliga självförtroende/självbild. Ska dock göra en ansträngning att skriva här oftare för känner att det är viktigt att arbeta med att släppa ut “ångan” i mer lagoma portioner än att låta det byggas upp till en nivå då det bara exploderar för att jag inte klarar av att hålla det inne längre.

Som jag sa till henne är det svårt för mig att prata om djupa saker “face to face”, men jag får även erkänna att jag har svårt att skriva om dem. Inte för att jag har svårt att uttrycka mig i skrift, det är det sätt jag föredrar, men för att jag är så rädd att när jag väl börjar ska jag inte kunna sluta.

Att våga visa känslor, att bli arg, sårad, rädd och att visa det på ett ärligt sätt är svårt för mig för jag kopplar det samman med att tappa (släppa) kontroll, något som jag alltid sett som något negativt. Rädslan att de runt mig inte ska tycka om eller acceptera mig om jag verkligen visar mitt sanna jag och inte förställer mig är stark hos mig, ofta så stark att den begränsar mig från att våga ta chanser med mina känslor. Då är det så mycket säkrare att stänga av dem, att låsa inne dem och till slut övertyga sig själv om att känslor som kärlek och ömhet nog inte är så viktiga när allt kommer omkring. Det är dock inget värdigt sätt att leva, att begränsa sig så mycket och förneka sig själv ett full liv.

Det jag skrev innan om att vara rädd att “inte kunna sluta” stämmer så väl, för när jag ser vad jag själv just skrivit så river det i halsen på mig som om något vill klösa sig fritt och tårarna bränner bakom mina ögonlock. Det är saker som är tunga att erkänna för mig själv, saker jag inte gärna tar upp till ytan. Men om jag inte gör det, hur ska jag då kunna gå vidare i mitt liv? Om jag inte konfronterar den här smärtan hur ska jag då någonsin kunna se mig själv för den jag är och till slut kanske kunna acceptera mig? Om JAG väljer att inte acceptera mig, hur ska jag då kunna tro (och erkänna att jag vill) att någon annan ska göra det samma.

Det är en läkande kraft i att kunna skriva, men samtidigt är det svårt, så svårt att se sin själ i spegeln som jag håller upp framför mig när jag skriver. Oftast så kan jag bara släppa fram mina känslor helt om jag fokuserar på något annat, som att läsa en bok, se en film/serie som jag vet låter mig känna vissa saker. Först då kan jag låta mig själv gråta och vara arg, arg över vad jag har gjort mot mig själv, ledsen över allt jag har försakat genom att agera som jag har gjort och frustrerad över att det är så svårt att släppa gamla tanke- och vanemönster. Men jag får inte släppa mitt skrivande och min dialog med mig själv, den är jobbig, men ack så viktig. Det är en livboj som jag behöver samtidigt som jag kan förakta den i nästa stund.

Tänker inte strukturera detta mer än vad jag gjort, ska inte överanalysera och fila på mina känslor och ord. Detta är vad jag känner nu, det jag vill ha fått ur mig och låta mig själv se.

Ska låta detta lugna ner sig lite, samla kraft och mod att ta upp mer saker till ytan. Mycket är samma saker som jag dryftat förr, men det torde ju innebära att det är saker som är viktiga för mig och saker som jag behöver se igen och igen för att acceptera dem.