Ska försöka

Att skriva lite mer regelbundet i min blogg framöver. Lite mer om mina dagliga funderingar och mitt mående. Det var som vanligt diskussioner med en av mina forumvänner som fick mig att komma ihåg hur viktigt detta är för mig. Det är som jag sagt tidigare tufft för mig att skriva och jag har inte riktigt hittat vilken nivå av öppenhet jag vill ha i det jag skriver här. Det är lite som att verkligen berätta för de som står en närmast om allt som ter sig nattsvart och hur man mår egentligen, utan att försköna och dämpa. Det är något jag har svårt för, känslan blir lätt att "jag vill inte störa med mina problem" eller "fan, har de inte nog med problem själva och sen kommer jag med mitt kolmörker och ställer till det". Kanske projicerar min egen rädsla för att anförtro mig på andra och säger "de vill ändå inte veta", vad vet jag.

Nåja över till vad jag funderar på idag:

Igår skulle jag ju fundera på vad det är som gör att jag använder mat för att trösta och skydda mig. Det är en jäkligt mångbottnad fråga men en stor anledning är att jag genom att vara tjock inte behöver ta chansen att få mina känslor sårade. Visst kan man få blickar och kommentarer (händer mig inte så ofta dock) men den typen av saker kan man lättare bli ARG över än sårad. Genom att vara fet så VET jag ju varför folk inte kan tycka om mig (projicerar mina känslor på andra, jag vet) för vem kan tycka om någon som är så fet och äcklig som jag? Samtidigt så är det ju så förbannat svårt att förstå varför man är så rädd och därigenom villig att göra sig själv så illa som jag faktiskt har gjort genom att dra på mig en sådan övervikt som jag har gjort.

Har alltid (så långt jag kommer ihåg) haft dåligt självförtroende och en bild av mig själv som annorlunda och tjock. Sen att man om man tittar tillbaka på bilder inte direkt tycker att man är stor är ju en annan sak, det är så lätt att vara efterklok. Det är ju trots allt vad man känner i stunden som är det avgörande, oavsett hur fel/konstig den känslan nu är. Alltid varit rädd för att misslyckas och "visa mig klumpig" vilket gjort att jag dragit mig för fysiska aktiviteter. Där har familjemedlemmar, mer eller mindre medvetet, bidragit genom att komma med kommentarer när så väl har hänt. Något som kanske verkade kul för dem för stunden, men som satt djupa spår i mig och fått mig att undvika sådana situationer ännu mer.

Sen har jag varit mobbad (inte jätteallvarligt, men ändå) under min skolgång. Mest i form av kommentarer om att man var tjock och inte blev det bättre av att jag alltid haft ett lite tillbakadraget sätt. Jag tror starkt på det att man verkligen projicerar sina egna känslor av osäkerhet och självförakt utåt. Känner man att man inte är värd att älskas så märks det.

Jag har även själv mobbat klasskamrater vid några tillfällen, något som jag absolut inte är stolt över. Finns ingen ursäkt för det, men en förklaring är att det var så skönt att inte vara den mobbade för en gångs skull. Som sagt så är det inget jag är stolt över.

Ska skriva mer om detta senare, men nu måste jag ta en matpaus. Blir alltid så långt när jag väl kommer igång.