Litet vakuum

6 dagar kvar på semestern. Känns både skönt och oroligt att jag snart ska tillbaka till jobbet. Tänk vad snabbt man kan tappa en säkerhetskänsla? Vet dock att jag kommer att trivas igen så snart jag är tillbaka på jobbet och får in mina rutiner igen, men ska ta det lugnt i början och inte göra mer än jag borde. Skynda långsamt, skynda långsamt, måste mata in det mantrat i min skalle!

Hur ska det bli framöver med att arbeta? Kommer vi att lyckas att få mina tidigare chefer att förstå just hur dåligt jag mått (en situation de hjälpt till att skapa) och hur försiktigt jag måste komma tillbaka för att det ska fungera över huvudtaget? Jag hoppas det, men vågar samtidigt inte tro det. Övercynisk eller vis av tidigare erfarenheter? Inte vet jag. Strävar dock efter ett större lugn i mitt inre än vad jag har nu, tyvärr är det inte något jag bara kan bestämma mig för, utan det tar tid och arbete.

Har man rätt att känna sig lite trött på att jobba med sig själv ibland? Känns så otacksamt och som jag inte tar tillvara den chansen som min operation gett mig. Givetvis är jag dödsrädd för att falla tillbaka i gamla mönster, men samtidigt så känner jag att i vissa tillfällen så är det nog att bara vara, mat och annat funkar tillräckligt och jag passar på att ta mig en mental paus, hämtar andan och förbereder mig för att ta nya tag. Mitt förbannade behov av att känna mig duktig hela tiden, tror inte jag vet hur jag ska ge mig själv positiv feedback som jag tror på, verkligen tror på istället för att fnysa åt mig själv med ett föraktfullt leende på läpparna.

Tänk att få vara kompis med sig själv, bra kompis, en sån där som alltid stöttar, inte lurar i en massa skit (på alla plan) och som respekterar en som man är? Jag vill vara en sån kompis till mig själv, men det är lång väg kvar dit!