Sitter här i det grådaskiga Göteborg och funderar över tillfälligheter och hur härligt livet är i största allmänhet. Jag har tidigare kunnat säga till mig själv att jag på sätt och vis tycker att sjukskrivning och allt runt omkring detta har varit värt det eftersom det fått mig att stanna upp och verkligen försöka komma fram till vad jag vill och vad jag tycker är viktigt i mitt liv. Trodde jag hade rätt bra koll på det nu, men ack vad jag bedrog mig.

Trodde jag hade upplevt lycka innan jag träffade henne, men det var bara bleka immitationer. Den totala lycka, trygghet och kärlek jag känner för henne är så stark, känns så rätt och får mina tvivel på mig själv att försvinna att jag aldrig trodde att just jag skulle få uppleva den känslan.

Trodde aldrig att jag förbehållslöst skulle kunna säga att jag älskar alla delar hos en annan människa, även de som hon och jag kan uppleva som jobbiga och svåra. Men känslan att vilja vara vid någons sida, oavsett var i livet man befinner sig, för att stödja, älska och bara vara nära, det är en härlig känsla.

Du ska veta att jag älskar allt med dig och det inte finns något som kan skrämma iväg mig! Det är du och jag som ska möta framtiden tillsammans, tillsammans med dem som står oss närmast!

Att man kan sakna att vara nära någon så som jag gör nu, det är både härligt och smärtsamt!