Första arbetsdagen

Japps, nu är man igång igen efter semestern. Som väntat så var det ganska lugnt idag och verkar bli så under resten av veckan också. Tro det eller ej, men det kommer sig av att vi faktiskt fick gjort allt det vi hade föresatt oss innan semestern och att det nu är andra personer som ska göra resten av arbetet. Min del är avklarad och det känns skönt. Uppkom ett antal saker enligt min studieledare, men det är saker som stod utom min kontroll och som inte ingick i mina uppgifter att lösa ändå. Så jag är faktiskt nöjd med min insats i den studien och vi får känna att den är ”good enough” även om allt inte är perfekt.

Även om semestern var underbar så känner jag tydligt att jag mår bra av lite fastare rutiner och att komma upp i ”vanlig tid”. Äter jag inte ordentligt på morgonen så dras jag med ett sug större delen av dagen och då ökar risken för att jag inte ska äta bra. Jag erkänner villigt att den svåraste biten efter operationen är just den mentala, för där har det inte opererats något. Synd det för det är just det som är det svåra att förändra. De fysiska begränsningarna jag har i dagsläget är dock ett otroligt bra verktyg, men som alltid så finns det inga genvägar. Den som tror att en GBP-operation är ”att fuska” och göra det lätt för sig har inte riktigt koll på vad de pratar om.

Fick städat lite igår, även om det enbart blev lite utrensning i badrummet och i skafferiet (nej, städning, jag åt inte upp allt jag såg där! ;-)). Sen slöade jag mest och även om jag inte ville erkänna det så hade jag en hel del jobbångest. Om inte annat så visade det sig tydligt genom att jag drömde mycket under natten, då specifikt om jobbet. Skumma drömmar där saker och ting gick i varandra. Inte direkt mardrömmar utan just skumma drömmar som fick mig att vakna med ena ögonbrynet höjt och ett frågande ”- Huh?” på morgonen.

En stampande och jamande katt gjorde också sitt till för att jag skulle ta mig upp och det gick över all förväntan. Ska redan nu försöka börja med att arbeta tis/ons/tor så att jag får in det i kroppen (och knoppen) inför att jag ska börja veckopendla till och från Stockholm. Vet ännu inte hur mycket det kommer att slita på mig och jag är (numera) väl medveten om att jag inte får överskatta mitt eget mående utan ska ta det lite försiktigt även då jag mår bra. Blir så frustrerad vid bakslag, så då är det mer konstruktivt att arbeta för att de inte ska uppkomma alls genom att ta sig tid för att göra saker som ger energi och rensar hjärnan.

Nog filosoferat ... längtar otroligt mycket efter Anna just nu!